IFRS 16 Leases – ny standard från IASB

IFRS 16 Leases – ny standard från IASB

Den huvudsakliga effekten av den nya standarden är att leasetagare i väsentligt större utsträckning behöver aktivera leasingavtal som tillgång och skuld i balansräkningen, med tillhörande effekt att kostnaden i resultaträkningen fördelas på avskrivningar i rörelseresultatet och räntekostnader i finansnettot. En konsekvens är att det blir viktigt att avgöra vilka kontrakt som utgör leasar och vilka som utgör servicekontrakt. Två undantag finns från aktivering; ett för korttidsleasar och ett för leasar av individuellt lågt värde.

Relaterat innehåll

Dekorbild

Inledning
Det är på sin plats att säga äntligen när IASB slutligen ger ut IFRS 16, den nya standarden avseende redovisning av leasing. IFRS 16 är både efterlängtad och kritiserad och det synes inte råda någon tvekan om att redovisning av leasing är en kontroversiell fråga. Det finns kritiska röster mot varje förändring av nuvarande regler för redovisning av leasing, eftersom det finns de som anser att nu gällande regelverk är bra och eventuella svagheter kan åtgärdas med ytterligare information.

Angående de hopp som funnits avseende en global konvergens av redovisningsreglerna och en gemensam normbildning kan det konstateras att leasingprojektet avslutades med att de båda organisationerna valde att vara oeniga. US GAAP och IFRS kommer även fortsättningsvis att avvika på ett antal punkter. En enighet finns dock om en gemensam konceptuell modell för redovisning av leasing, vilken innebär att leasetagare ska redovisa alla leasingkontrakt i balansräkningen som tillgångar och skulder. Redovisning av leasingkontrakt hos leasegivare kommer i allt väsentligt att motsvara de idag gällande principerna.

Huvuddragen i förslaget
Den nya standarden IFRS 16 ersätter de IFRS som idag reglerar redovisning av leasing – närmare bestämt IAS 17, IFRIC 4, SIC-15 och SIC-27.

De kontrakt som innefattas i IFRS 16 är de kontrakt som faller under definitionen av ett leasingkontrakt vilken diskuteras vidare nedan. Definitionen kräver att kontraktet ska avse identifierbar tillgång samt att kontroll över utnyttjandet av den identifierbara tillgången överförs. För avtal som möter denna definition gäller följande:

  • Leasetagare ska redovisa en ”right-of-use” tillgång och en leasingskuld. Den nuvarande distinktionen mellan finansiella och operationella leasingavtal elimineras därmed och alla leasingkontrakt ska aktiveras i leasetagarens balansräkning – vilket benämns ”single lease accounting model”. 
  • Leasegivare ska även fortsättningsvis klassificera leasingavtal som finansiella eller operationella leasingavtal i enlighet klassificeringskriterier som motsvarar kriterierna i IAS 17 – vilket benämns ”dual lease accounting model”. Redovisningen motsvarar i allt väsentligt den nuvarande hanteringen enligt IAS 17.

I skrivande stund har FASB inte ännu publicerat den slutliga standarden. En närmare analys av skillnaderna görs inte här. Fokus ligger på IFRS 16.

Det kan konstateras att IFRS 16 innebär betydande förändringar för leasetagaren, men inte för leasegivaren. Den fortsatta framställningen kommer därför att fokusera på leasetagarens redovisning.

Undantag
Med hänvisning till kostnad/nytta har IASB introducerat 2 frivilliga lättnadsregler för leasetagaren. För avtal där leasingperioden uppgår till maximalt 12 månader respektive leasingavtal vilka avser ”tillgångar av mindre värde”, kan leasetagaren välja att använda samma principer som gäller för operationella leasingavtal idag. IASB har i standarden inte satt någon beloppsgräns avseende ”mindre värde”. I ’basis for conlucions’ (BC) återfinns dock ett belopp om 5 000 USD, vilket får ses som ett riktmärke. Det kan även noteras att lättnadsregeln för ”tillgångar av mindre värde” är tillämplig även om det skulle röra sig om väsentliga belopp på aggregerad nivå. Slutligen finns där även en möjlighet att tillämpa en portföljapproach för redovisning av leasing, förutsatt att detta inte leder väsentliga skillnader mot om leasingkontrakten skulle redovisas per kontrakt.

Standarden innehåller också ett antal explicita undantag från dess tillämpningsområde:

  • Leasingavtal kopplade till prospektering eller utvinning av mineraler, olja, naturgas och liknande ändliga naturtillgångar 
  • Leasingavtal avseende biologiska tillgångar inom tillämpningsområdet för IAS 41 
  • Serviceavtal inom tillämpningsområdet för IFRIC 12 
  • Licensavtal avseende immateriella tillgångar utgivna av leasegivaren vilka är inom tillämpningsområdet för IFRS 15 
  • Rättigheter innehavda av leasetagaren med stöd av licensavtal avseende immateriella tillgångar inom tillämpningsområdet för IAS 38 av typen spelfilmer, videoinspelningar, pjäser, manuskript, patent eller copyright.

Definition av ett leasingavtal
Definitionen av leasingavtal är grundläggande i så måtto att den avgör praktiskt tillämpningsområde för IFRS 16. Den är också av större betydelse än idag, eftersom leasar som enligt IAS 17 är operationella och därmed ’off-balance’ kommer att behöva aktiveras enligt IFRS 16. Definitionen är lik den som gäller idag, men utvecklade resonemang och tillägg i form av ’application guidance’ och exempel kan ge skillnader mot vad som i dagens praxis klassificeras som leasingavtal.

Grunddefinitionen av ett leasingavtal enligt IFRS 16:
Ett avtal är, eller innehåller, ett leasingavtal, om det överför rätten att kontrollera utnyttjandet av en identifierad tillgång under en tidsperiod i utbyte mot ersättning. (Fri översättning)

Två grundläggande kriterier ska vara uppfyllda för att det ska vara fråga om ett leasingavtal, båda kriterierna måste vara uppfyllda;

  • Uppfyllandet av kontraktet beror på användning av en identifierad tillgång 
  • Kontraktet överför rättigheten att kontrollera användningen av den underliggande tillgången under en tidsperiod i utbyte mot vederlag

En tillgång kan vara både explicit och implicit identifierad och kan även utgöras av en fysisk distinkt del av en tillgång. Däremot är en kapacitetsandel inte att anse som fysisk distinkt del, såvida inte kapacitetsandelen i allt väsentligt tar i anspråk totala kapaciteten.

Kontroll är rätten att bestämma hur den identifierade tillgången används samt rätten att åtnjuta förmånerna av användningen av den identifierade tillgången. Kontroll avser således både den fysiska tillgången och de nyttigheter vilka denna tillgång genererar. I syfte att få till en konsekvent redovisning av likartade transaktioner och undvika problem i samspelet med intäktsredovisning vid t.ex. sale and leaseback, är den uttalade avsikten att definitionen av kontroll ska vara den samma som i den nya intäktsredovisningsstandarden. Bedömningen av huruvida det är fråga om en specifik tillgång över vilken kontroll utövas görs när avtalet ingås.

Bedömningen av kontroll bedömer vi blir mest komplicerad vid tillämpning. Detta kriterium innehåller två komponenter, kontroll av den underliggande tillgången och kontroll över de ekonomiska förmånerna genererade av den underliggande tillgången.

Avseende den första komponenten kan begreppet ”substantive right to substitute” lyftas fram. Om leasegivaren har en praktisk möjlighet och skulle ha ekonomisk vinning av att utnyttja sin rätt att byta ut tillgången, kan inte leasetagaren anses kontrollera denna tillgång. I bedömningen får inte omständigheter vilka är osannolika att inträffa inkluderas. Vidare anses inte heller leasetagaren ha kontroll om inte denne åtnjuter den absoluta merparten av de ekonomiska fördelar som genereras av tillgången. Här är det viktigt att tillägga att ekonomiska förmåner är ett vitt begrepp. En väsentlig skillnad mot IFRIC 4 är här att prissättningen av de ekonomiska förmånerna inte har någon betydelse längre, vilket leder till att avtal som tidigare inte ansetts vara leasingavtal nu omfattas av definitionen och vice versa.

IFRS 16 kompletteras med omfattande vägledning, vilken dock inte utgör del av standarden utan endast är tolkningsunderstöd. Detta torde underlätta tillämpningen av standarden och främja jämförbarheten. Samtidigt kan understrykas att särskilt definitionen av leasingavtal är svårtillämpad givet de skillnader som finns i praxis avseende leasingliknade konstruktioner.

Bedömningen av huruvida leasingdefinitionen är uppfylld är synnerligen kritisk, eftersom detta avgör gränsdragningen mellan ett leasingkontrakt och ett servicekontrakt, där ett servicekontrakt även fortsättningsvis kommer att hanteras off-balance hos leasetagaren.

Leasingperioden
Definitionen av leasingperioden ansluter nära till dagens definition. Leasingperioden definieras som den icke-uppsägningsbara perioden av kontraktet plus förlängningsoptioner, vilka leasetagaren med rimlig sannolikhet kan förväntas att utnyttja. Bedömningen görs vid ingåendet av kontraktet. Hyresperioder efter en termineringsoption som leasetagaren har tas med i leasingperioden om det är rimligt säkert att den inte kommer att utnyttjas. Vid bedömningen av huruvida det är rimligt säkert ska alla relevanta faktorer som påverkar de ekonomiska incitamenten att förlänga eller terminera tas med.

Leasingperioden fastställs vid ingåendet av avtalet. Ombedömningar avseende förlängnings- och termineringsoptioner görs endast om det sker en signifikant händelse eller omständighet, vilken ligger inom leasetagarens kontroll och påverkar bedömningen av huruvida det är rimligt säkert att optionen kommer att utnyttjas. Vidare justeras leasingperioden om den icke-uppsägningsbara perioden förändras, t.ex. vid nyttjande av en option som tidigare inte inkluderats i leasingperioden. Jämfört med gällande regler leder IFRS 16 till strängare krav på förändring av leasingperioden.

Leasingavgifter
Leasingavgifter har varit en omdiskuterad fråga under hela projektet och de regler som gäller enligt IFRS 16 avviker på väsentliga punkter från IAS 17. Särskilt märks att ombedömningar ska göras av framtida leasingavgifter på ett sätt som inte känns igen från IAS 17, vilket ställer större krav på den löpande redovisningen av leasar.

I leasingavgifterna inkluderas:

  • Fasta avgifter (inklusive ”in-substance fixed payments”), minus eventuella förmåner kopplade till tecknande av leasingavtal lämnade av leasegivaren
  • Variabla avgifter kopplade till ett index eller en ränta, t.ex. konsumentprisindex eller STIBOR; vid första värdering estimerad till gällande nivå eller notering
  • Belopp som förväntas erläggas av leasetagaren enligt residualvärdesgarantier
  • Köppriset i en köpoption vilken leasetagaren rimligt säkert kommer att utnyttja, d.v.s. om den inkluderas i leasingperioden
  • Betalning kopplade till termineringsoption, om leasingperioden avspeglar förhållandet att leasetagaren avser att utnyttja en termineringsoption
  • En skillnad mot IAS 17 utgörs av att endast det belopp som förväntas erläggas med anledning av en restvärdesgaranti inräknas; inte hela det restvärdesbelopp som garanteras. Andra skillnader är den explicita regleringen av förmåner lämnade av leasegivaren och den tydligare regleringen av ”in-substance fixed payments” (betalningar som är strukturerade som rörliga, men i praktiken inte kan undvikas).

Vid efterföljande värdering avviker reglerna i IFRS 16 i form av ett krav på omvärdering av skulden avseende variabla avgifter kopplade till ett index eller en ränta. Omvärdering görs vid den tidpunkt då förändringar i index eller ränta sker. Omräkning av skulden ska ske framåtriktat baserat på den nivå som gäller vid förändringen. Detta påverkar således leasingavtal med rörliga räntor samt med t.ex. KPI-klausuler. De senare är vanliga i lokalhyresavtal.

Konsekvensen av denna förändring avseende förändringar i ränta är dock inte så omvälvande som det i förstone verkar, eftersom det för rörliga räntor föreskrivs att diskonteringsräntan ska ändras för att spegla förändringen. Kortfattat innebär detta att ändringen av framtida avgifter kommer att motsvaras av en ändring av diskonteringsräntan, vilket gör att nuvärdet inte påverkas utan istället att räntekostnadskomponenten att förändras.

Lokalhyresavtal med KPI-klausuler ger däremot en omvärdering av skulden till följd av ändring av KPI. Motbokning av förändringen görs mot tillgången.

Vidare ska framtida avgifter och skulden justeras om förväntad betalning avseende restvärdesgaranti ändras, om leasingperioden ändras såsom ovan noterats ska göras i vissa fall eller om rörlig avgift fastställs så att den blir fast.

Redovisning hos leasetagaren

IFRS 16 innebär således att alla avtal som uppfyller definitionen av ett leasingavtal ska redovisas enligt nedan;

Balansräkning Resultaträkning
RoU-tillgång Avskrivning
Leasingskuld Räntekostnad

Jämfört med idag gällande regler ökar balansomslutningen för leasetagare med operationella leasar, eftersom alla leasingavtal aktiveras som tillgång och skuld. Detta motsvaras av en ökning i redovisad skuldsättning Vidare påverkas resultaträkningen, främst genom en förflyttning av kostnader från rörelseresultatet till finansnettot samt en introduktion av avskrivningar. För företag med operationella leasar förbättras alltså rörelseresultatet.

Vidare kommer ovan beskrivna omvärderingar att leda till större variabilitet i redovisade belopp. Enligt vår bedömning kan detta bli en utmaning att hantera, eftersom det leder till att kraven på information om leasingavtal kommer att vara högre än enligt IAS 17, särskilt för avtal som idag hanteras som operationell leasing.

Informationsgivning
IFRS 16 innebär en väsentlig ökning av kraven på tilläggsinformation avseende leasingavtal för leasetagaren. Det ges möjlighet att särredovisa ”ROU-tillgångar” respektive leasingskulder i balansräkningen, om detta inte görs ska sådan information lämnas i not. Ytterligare krav på kvantitativ information avser t.ex. avskrivningar, kostnadsförda avgifter för leasingavtal för vilka lättnadsreglerna tillämpats, information om kostnadsförda variabla avgifter samt totalt kassaflöde för leasingavtal. Till detta ska läggas att standarden innehåller krav på kvalitativ information kopplat till likviditetsrisk samt huruvida lättnadsreglerna har utnyttjats.

Tillämpning och övergångsregler
IFRS 16 ska tillämpas på räkenskapsår som inleds 1 januari 2019 eller senare. Förtidstillämpning är tillåten om IFRS 15 samtidigt också tillämpas. För bolag verksamma inom EU kan inte IFRS 16 tillämpas förrän standarden är godkänd av EU och i nuläget är detta inte klart när så kommer att ske. Såvitt kan bedömas föreligger för närvarande inga indikationer på att EU inte skulle anta IFRS 16 eller att den antas med justeringar, men den politiskt styrda godkännandemekanismen inom EU kan erbjuda överraskningar.

Vid första tillämpning av IFRS 16 kan företag välja full retroaktiv tillämpning eller en variant med lättnadsregler, där den tidigare bedömning som gjorts av om ett avtal är ett leasingavtal tillämpas för avtal som är utestående vid ingången av det första år då IFRS 16 tillämpas. Denna senare variant innebär alltså att avtal som existerar vid datum för första tillämpning inte ombedöms med avseende på om avtalet är ett leasingavtal eller inte.

Vidare kan en leasetagare välja att redovisa med full retroaktivitet eller utan justering av jämförelseperioder och istället genom redovisning av den kumulativa effekten av IFRS 16 i eget kapital vid ingången av första tillämpningsåret.

Om företaget väljer varianten med lättnadsregler redovisas för leasar som tidigare var operationella en skuld för återstående leasebetalningar diskonterade med marginella låneräntan per det aktuella värderingsdatumet. Tillgången redovisas antingen till skuldens värde eller som om den skrivits av sedan ingången av leasingperioden; leasetagaren gör ett val per tillgång. Exempel på ytterligare lättnadsmöjligheter är att skuld och tillgång inte behöver redovisas för tillgångar av lågt värde eller med en återstående leasingperiod om maximalt 12 månader.

Den senare lösningen verkar i förstone vara attraktiv för många företag, främst med hänvisning till kostnad och komplexitet, men det bör noteras att det tillkommer krav på tilläggsinformation för jämförelseåret i syfte att ge användarna möjlighet att bedöma effekten och öka jämförbarheten mellan företag. Övergångsreglerna är i sedvanlig ordning komplexa och kan ge olika ekonomiskt utfall beroende på leasingportföljens utseende i det specifika företaget. Vår bedömning är att varje företag bör göra en bedömning av vilken variant som är bäst för dem, baserat på ekonomisk effekt, förväntade kostnader och andra relevanta beslutsfaktorer.

Effekter av IFRS 16
Det kan konstateras att IFRS 16 kommer att ha genomgripande effekter, inte bara på redovisningen utan kan även påverka affärsmodeller samt ställa krav på nya processer och rapporteringsrutiner. Utan avsikt att ge en fullständig bild följer här några exempel på tänkbara krav, effekter och konsekvenser:

  • Resurskrävande informationsinsamling 
  • Företag med stora exponeringar mot lokaler, t.ex. retail, kommer att få väsentliga effekter på de finansiella rapporterna 
  • Ett antal nya uppskattningar och bedömningar tillkommer i tillämpningen av IFRS 16 
  • IFRS 16 torde leda till ökad volatilitet 
  • IFRS 16 kan leda till krav på ändring av kontraktsvillkor samt påverka affärsmöjligheterna 
  • Nya system och processer kan komma att krävas 
  • Kommunikation med väsentliga intressenter nödvändig

Implementeringen av IFRS 16 kommer att ställa stora krav på organisationer och en väsentlig utmaning blir att involvera relevanta avdelningar och samordna berörda resurser för att säkerställa en lyckad implementering. Detta blir den väsentligaste utmaningen att hantera för alla företag som påverkas av IFRS 16.

Michael Thorstensson
Hans Hällefors

Kontakta oss

 

Offertförfrågan

 

Skicka

KPMG: s nya digitala plattform

KPMG: s nya digitala plattform