Redovisning av leasing – ny Exposure Draft

Redovisning av leasing – ny Exposure Draft

IASB och FASB gav 16 maj 2013 ut sitt andra utkast (ED) avseende förslag till ny redovisning av leasing. Det första ED kom i augusti 2010 och innehöll förslag till nya regler som innebar ett antal radikala förändringar vilka blev kraftigt ifrågasatta. Detta ledde till att IASB och FASB valde att revidera sina förslag och ändringarna blev så genomgripande att IASB och FASB ansåg att ett nytt ED behövdes.

Relaterat innehåll

Bakgrund

IASB och FASB anser att nuvarande standarder för redovisning av leasingavtal, i huvudsak IAS 17 samt Topic 840, inte ger en rättvisande redovisning samt leder till att ekonomiskt lika transaktioner inte behandlas redovisningsmässigt konsistent. Vidare är IASB och FASB av uppfattningen att nuvarande regelverk möjliggör strukturerade transaktioner där syftet är att uppnå hantering ”off-balance sheet”. Denna senare aspekt har av SEC i en rapport upprättad efter redovisningsskandalerna i USA identifierats såsom ett prioriterat område. Utgångspunkterna för att ändra nuvarande redovisningsstandard har således ej ändrats, vilket framkommer i den grundläggande principen uttryckt i ED, att företag skall redovisa tillgångar och skulder vilka uppkommer i leasingkontrakt. Dock är det materiella innehållet i de föreslagna redovisningsreglerna väsentligt förändrade jämfört med föregående ED.

Huvuddragen i förslaget

Förslagen i ED är tänkta att ersätta samtliga idag gällande standarder och tolkningar avseende redovisning av leasing. Inom IFRS omfattas IAS 17 Leasingavtal, IFRIC 4 Fastställande av huruvida ett avtal innehåller ett leasingavtal, SIC-15 Förmåner i samband med teckning av operationella leasingavtal, och SIC-27 Bedömning av den ekonomiska innebörden av transaktioner som innefattar ett leasingavtal.

Till följd av ED krävs också ett större antal följdändringar i IAS 40 Förvaltningsfastigheter, eftersom ED innehåller omfattande lättnadsregler vilka är tillämpliga på leasingavtal där förvaltningsfastigheter ingår. Dessa lättnader påverkar främst leasegivaren, men även leasetagaren.

Förslagen i ED innefattar alla kontrakt vilka faller under den definition av leasing som återfinns i ED:

”En lease är ett kontrakt vilket överför rätten att utnyttja en tillgång (den underliggande tillgången) under en tidsperiod i utbyte mot ersättning”

I denna definition ligger ett krav på att det skall vara en identifierbar tillgång samt att kontraktet skall överföra kontroll över utnyttjandet av den identifierbara tillgången; båda kraven kan vara såväl explicit som implicit uttryckta i kontraktet. ED innehåller obligatoriska och frivilliga undantag från följande typer av avtal som inte omfattas av den föreslagna leasingstandarden:

  • Leasegivarens redovisning av leasing av immateriella tillgångar
  • Leasingavtal kopplade till prospektering eller utvinning av mineraler, olja, naturgas och liknande ändliga naturtillgångar
  • Leasingavtal avseende biologiska tillgångar
  • Serviceavtal inom tillämpningsområdet för IFRIC 12 Avtal om ekonomiska eller samhälleliga tjänster

För leasetagaren finns också ett frivilligt undantag för tillämpning avseende leasing av immateriella tillgångar.

För de avtal som träffas av standarden innebär förslaget i ED att leasetagaren tvingas aktivera sina leasingavtal i balansräkningen. Detta ligger i linje med förslaget i föregående ED, men det har tillkommit ett nytt klassificeringstest, vilket dock inte påverkar aktiveringen som sådan, men väl kostnadsföringsprofilen för leasingavtal (den så kallade ”dual model”).

Förslaget innebär förändringar även för leasegivaren och även denne skall tillämpa ”dual model”, vilket påverkar redovisningen av den underliggande tillgången och intäktsföringsprofilen. Förslagen innebär en blandning mellan det förslag som lades fram i föregående ED samt nu gällande regler, men effekterna för leasegivaren kan inte anses vara lika genomgripande som för leasetagaren.

Definition av ett leasingavtal

En grundläggande fråga avser definition av leasingavtal och därmed omfattningen av tillämpningsområdet för den nya leasingstandarden. IASB och FASB valde i föregående ED att inkludera en definition på ett leasingavtal som i princip ansluter till definitionen under nuvarande regler, dvs för IASB inkluderades i princip IFRIC 4, med förhoppning om att detta skulle anses utgöra en välkänd och robust definition. Detta fick dock kraftig kritik och det ifrågasattes om denna definition var tillräckligt robust för att möjliggöra en konsekvent och jämförbar tillämpning av standarden. Definitionen av ett leasingavtal har därför varit föremål för omfattande arbete. Bedömningen av huruvida ett kontrakt är eller innefattar ett leasingavtal skall göras genom en bedömning av följande båda kriterier:

  • Huruvida uppfyllandet av kontraktet beror på användning av en identifierad tillgång
  • Huruvida kontraktet överför rättigheten att kontrollera användningen av den underliggande tillgången under en tidsperiod i utbyte mot vederlag

Det framkommer inte klart om båda kriterierna måste vara uppfyllda för att ett leasingkontrakt skall vara för handen, men det är vår bedömning att båda kriterierna måste vara uppfyllda för att det ska vara ett leasingavtal. När det gäller begreppet identifierad tillgång tydliggörs att identifierbarhet kan vara både explicit och implicit definierat samt att en fysisk distinkt del av en tillgång är identifierbar. Däremot är en kapacitetsandel inte att anse som fysisk distinkt del, såvida inte kapacitetsandelen i allt väsentligt tar i anspråk totala kapaciteten. När det gäller begreppet kontroll så anges detta vara rätten att bestämma hur den identifierade tillgången används samt rättigheten att åtnjuta förmånerna av användningen av den identifierade tillgången. Avsikten är att definitionen av kontroll skall vara den samma som i den nya intäktsredovisningsstandarden.

ED innehåller omfattande vägledning direkt i förslaget till standardtext för bedömningen av dessa båda kriterier. Definitionerna och vägledningen avviker från innehållet i nuvarande IFRIC 4 och innebär därmed troligen att tillämpningen avviker från hur IFRIC 4 har tillämpats. Bedömningen av huruvida kriterierna är uppfyllda är kritisk, eftersom detta avgör gränsdragningen mellan ett leasingkontrakt och ett servicekontrakt. Servicekontrakt ger inte upphov till aktivering i leasetagarens balansräkning utan kommer även fortsättningsvis att hanteras såsom löpande intäkter och kostnader.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att en konsekvens blir att gränsdragningen mellan leasingavtal och serviceavtal blir den nya ’bright-line’ istället för gränsdragningen mellan finansiellt och operationellt leasingavtal.

Leasingperioden

Avseende leasingperioden har IASB och FASB tagit fasta på kritiken mot den föreslagna sannolikhetsbaserade leasingperioden och har återgått till en definition som nära ansluter till de idag gällande definitionerna. Leasingperioden definieras som den icke-uppsägningsbara perioden av kontraktet plus endera av förlängningsoption eller termineringsoption, vilka leasetagaren har väsentligt ekonomiskt incitament att utnyttja. Det förtjänar att framhållas att definitionen explicit innefattar termineringsoptioner, vilket den inte gör enligt dagens regler. Kriteriet ”väsentligt ekonomiskt incitament” skiljer sig från IAS 17, där skrivningen är optionen skall vara ”rimligt säker att utnyttja”.

Leasingperioden skall endast omvärderas om det sker en förändring av relevanta faktorer. Det anges att sådana faktorer inte inkluderar en enskild förändring av marknadsbaserade förutsättningar såsom marknadsmässig hyra för liknade tillgångar. Andra faktorer som inte beaktas omfattar fall då leasetagaren väljer att utnyttja förlängningsoption eller termineringsoption som tidigare inte uppfyllt kriteriet väsentligt ekonomiskt incitament eller inte utnyttja sådan förlängningsoption eller termineringsoption som tidigare har uppfyllt kriteriet väsentligt ekonomiskt incitament.

Klassificering av leasingavtal

Som nämnts ovan har ett grundläggande argument för att revidera nuvarande regelverk för redovisning av leasing varit att gränsdragningen mellan finansiell och operationell leasing är godtycklig. I det argumentet tycks vara underförstått att alla leasingavtal anses ha samma väsentliga grundläggande egenskaper och karaktär och ha en minsta gemensam nämnare i form av en finansieringskomponent. Detta ledde i förra ED till synsättet att alla leasingavtal ger upphov till tillgångar och skulder hos leasetagaren, samt att kostnadsföringen blir accelererad hos leasetagaren eftersom tillämpning av effektivräntemetoden i kombination med linjär avskrivning ledde till framtung kostnadsföring. Detta speglades hos leasegivaren genom att intäktsföringen blev framtung, likaså genom tillämpning av effektivräntemetoden. Kortfattat innebar det förra ED att alla leasingavtal skulle ha en intäkts- och kostnadsstruktur vilka motsvarade hur finansiella leasingavtal hanteras enligt IAS 17.

I det nya ED har IASB och FASB frångått det synsätt som föreslogs i det förra ED och föreslår nu införande av en klassificeringsmodell som styr kostnads- och intäktsföringsprofilen för leasingavtalet. Alla leasingavtal skall klassificeras som en Typ A eller Typ B lease vid starten av avtalet, denna klassificering skall inte ändras efter denna tidpunkt. Typ A avser leasingavtal där leasingperioden omfattar en stor del av tillgångens livslängd, medan Typ B utgörs av leasar som omfattar en mindre del av tillgångens ekonomiska livslängd. Utgångspunkten är att leasar av fastigheter i normalfallet utgör Typ B, medan andra leasar normalt är av Typ A.

Klassificeringen uttrycks på följande sätt och skall göras av både leasegivare och leasetagare:

1.      Om den underliggande tillgången INTE är fastighet, skall företaget klassificera leasingavtalet som en Typ A lease om inte något av två följande kriterier är uppfyllda:

a.       Leasingperioden omfattar en obetydlig del av den totala ekonomiska livslängden för den underliggande tillgången.

b.      Nuvärdet av leasingavgifterna är obetydlig i förhållande till verkligt värde på den underliggande tillgången vid starten av leasingkontraktet.

Om något av ovanstående kriterier är uppfyllt är det en Typ B lease.

2.      Om den underliggande tillgången är fastighet, skall företaget klassificera leasingavtalet som en Typ B lease om inte något av två följande kriterier är uppfyllda:

a.       Leasingperioden omfattar merparten av den totala ekonomiska livslängden för den underliggande tillgången.

b.      Nuvärdet av leasingavgifterna är i allt väsentligt uppgår till verkligt värde på den underliggande tillgången vid starten av leasingkontraktet.

Om något av ovanstående kriterier är uppfyllt är det en Typ A lease.

Förekomsten av en köpoption där leasetagaren har ett väsentligt ekonomiskt incitament att utnyttja optionen leder per automatik till klassificering som en Typ A lease.

Klassificering enligt ovan avgör hur kostnader och intäkter hänförliga till avtalen ska hanteras i resultaträkningen. Typ A leasar hanteras med effektivräntemetoden och avskrivning om tillämpligt, medan för Typ B leasar gäller linjär intäkts- och kostnadsföring. Klassificeringen innebär också effekter på balansräkningen. Det är dock viktigt att påpeka att detta inte innebär att IASB och FASB har gjort avsteg från ”RoU-tillgångsansatsen” (RoU-tillgång = Right of Use asset), utan även fortsättningsvis föreslås alla leasingavtal aktiveras på leasetagarens balansräkning.

ED innehåller dock en lättnadsregel för leasingavtal där leasingperioden maximalt är 12 månader. Både leasegivaren och leasetagaren kan välja att hantera sådana avtal i princip enligt reglerna för operationella leasingavtal under IAS 17.

Leasingavgifter

Även avseende definitionen av leasingavgifter har IASB och FASB tagit intryck av den omfattande kritiken mot förslaget i föregående ED, vilket innehöll långtgående krav på att estimera och inkludera variabla avgifter i leasingavgiften. IASB och FASB har därför valt att i leasingavgiften räkna med följande komponenter:

  • Fasta avgifter, minus eventuella förmåner kopplade till tecknande av leasingavtal lämnade av leasegivaren
  • Variabla avgifter kopplade till ett index eller en ränta, t.ex. konsumentprisindex eller STIBOR; vid första värdering estimerad till gällande notering
  • Variabla avgifter som substansmässigt är att betrakta som fasta
  • Belopp som förväntas erläggas av leasetagaren under residualvärdesgarantier
  • Köppriset i en köpoption vilken leasetagaren har ett väsentligt ekonomiskt incitament att utnyttja
  •  Betalningar kopplade till termineringsoptioner, om leasingperioden avspeglar förhållandet att leasetagaren avser att utnyttja en termineringsoption.

Jämfört med definitionen av minimileaseavgifter i föregående ED är den nya definitionen väsentligt mindre långtgående.

Diskonteringsräntan

ED föreskriver användning av en gemensam diskonteringsränta för leasegivaren och leasetagaren. Leasingavgiften skall diskonteras med kontraktsräntan, alternativt om denna inte är känd så skall leasetagaren använda sin marginella låneränta. ED frångår den idag gällande principen i IAS 17 att leasegivaren skall använda den implicita räntan. Detta leder till att alla avtal som leder till avaktivering av den underliggande tillgången, en Typ A lease, medför en initial intäkt, så länge verkligt värde på underliggande tillgång avviker från bokfört värde.

Redovisning hos leasetagaren

Förslaget i ED innebär att en klassificering skall ske av leasingkontraktet och redovisningshanteringen blir beroende av denna initiala klassificering. På ett konceptuellt plan kan det schematiskt beskrivas enligt nedan:

Typ av leasingavtal

Balansräkning

Resultaträkning

Typ A

RoU-tillgång

Leasingskuld

Avskrivning

Räntekostnad

Typ B

RoU-tillgång

Leasingskuld

Leasingkostnad

Jämfört med idag gällande regler ökar balansomslutningen för leasetagaren eftersom alla leasingavtal kommer att aktiveras som tillgång och skuld, till skillnad från idag då enbart finansiella leasingavtal aktiveras. Vid den initiala värderingen av RoU-tillgången och leasingskulden har klassificeringen som typ A eller B alltså ingen inverkan, men vid efterföljande värderingar påverkas både kostnadsföringsprofilen och balansräkningen.

En Typ A lease behandlas på samma sätt som ett finansiellt leasingavtal idag hanteras under IAS 17. Det innebär en framtung kostnadsprofil, eftersom leasingskulden och därmed räntekostnaden är större under den tidigare än den senare delen av leasingperioden.

En Typ B lease behandlas i princip på samma sätt som ett operationellt leasingavtal idag, fast med den tillkommande tillgången och skulden som aktiveras. Kostnadsföringsprofilen är linjär och den hanteras som en sammanhållen post i resultaträkningen, på samma sätt som en operationell lease idag hanteras. Konceptuellt innebär detta att räntan först beräknas på skulden, därefter dras räntekomponenten från leasingavgiften och kvarstående del blir avskrivning. Avskrivningen är med andra ord residualen mellan leasingavgift och räntekomponent, vilket leder till att tillgången och skulden blir lika stora under leasingperioden. I princip skrivs tillgången av som om en annuitetsbaserad avskrivning tillämpades, en benämning som dock IASB och FASB nogsamt undviker.

En ytterligare väsentlig punkt avseende efterföljande redovisning av leasingåtagandet rör hanteringen av variabla avgifter kopplade till index eller marknadsränta. Såsom ovan nämnts skall dessa räknas med initialt till det värde som gällde vid leasingavtalets start, men ED innehåller även krav på omvärdering av leasingskulden till följd av förändringar i sådana variabla avgifter. Detta tolkas som att leasingskulden vid varje tillfälle skall justeras genom att alla kvarvarande leaseavgifter räknas om med den nya variabla avgiften. Förändringen av leasingskulden skall sedan redovisas mot RoU-tillgången till den del den är hänförlig till framtida avgifter samt resultatföras till den del den är hänförlig till innevarande period. Även vissa andra ändringar kan föranleda krav på omvärdering av leasingskulden. Detta är tämligen komplicerade regler som torde leda till en hel del besvärliga och komplexa frågeställningar vid praktisk tillämpning.

Redovisning hos leasegivaren

Förslaget i ED innebär att en klassificering skall ske av leasingkontraktet även för leasegivaren och redovisningshanteringen blir beroende av denna initiala klassificering. På ett konceptuellt plan kan det schematiskt beskrivas enligt nedan:

Typ av leasingavtal

Balansräkning

Resultaträkning

Typ A

Leasingfordran

Residualtillgång

Ränteintäkt bestående av ränta på fordran samt uppräkning av residual-tillgång

Initialt försäljningsresultat om sådant uppkommer

Typ B

Ingen bortbokning av underliggande tillgång

Hyresintäkt

Jämfört med idag gällande regler innebär leasingavtal av Typ B ingen förändring för leasegivaren, utan detta är samma hantering som för operationella leasingavtal under IAS 17. Typ A hanteringen innebär dock vissa förändringar i balansräkningen, eftersom den leder till att förutom en leasingfordran aktiveras även en residualtillgång. Residualtillgången utgör det intresse i den underliggande tillgången som leasegivaren har kvar. Fördelningen kan lite förenklat beskrivas som allokering av den underliggande tillgångens bokförda värde mellan leasingfordran och residualtillgång.

En Typ A lease behandlas på i princip samma sätt som ett finansiellt leasingavtal idag hanteras under IAS 17. Detta innebär en framtung intäktsföringsprofil, eftersom amorteringen och ränteintäkten beräknad enligt effektivräntemetoden är högre i början och sjunker i takt med att fordran amorteras ned. Ränteintäkten består av två komponenter, den sedvanliga ränteintäkten baserad på effektivräntemetoden kopplad till leasingfordran samt upplösningen av diskonteringseffekten hänförlig till residualtillgången. Vidare innebär redovisningen av Typ A lease att ett initial försäljningsresultat uppstår, så länge bokfört värde är lägre än verkligt värde. Slutligen bör det också nämnas att till residualtillgången är en uppskjuten värdeökning kopplad, som är hänförlig till eventuell skillnad mellan förväntat verkligt restvärde och restvärde baserat på bokfört värde. Denna uppskjutna värdeökning realiseras när den underliggande tillgången vidareförsäljs eller då ett nytt leasingavtal tecknas. Sammanfattningsvis kan det konstateras att Typ A lease för leasegivaren innebär den mest komplicerade hanteringen.

En Typ B lease behandlas i princip på samma sätt som ett operationellt leasingavtal idag. Intäktsföringsprofilen är linjär och intäkten hanteras som en sammanhållen post i resultaträkningen.

Effekter av förslaget

Det kan konstateras att förslaget i ED kommer att ha genomgripande effekter, inte bara på redovisningen utan kan även påverka affärsmodellen samt ställa krav på nya processer och rapporteringsrutiner. Utan avsikt att ge en fullständig bild följer här några exempel på tänkbara krav, effekter och konsekvenser:

  • Informationsinsamlingsprocessen kan kräva stora resurser
  • Finansiella nyckeltal för bolaget kan förändras
  • Ett antal nya uppskattningar och bedömningar i tillämpningen av ED
  • ED kommer troligen leda till ökad volatilitet i balansräkningen till följd av krav på omvärdering
  • ED kan leda till krav på ändring av kontraktsvillkor samt påverka affärsmöjligheterna
  • Nya system och processer kan komma att krävas
  • Kommunikation med väsentliga intressenter för att dessa ska förstå effekterna på företaget

Sammantaget kan det konstateras att ED inte enbart innebär en ändrad redovisningslösning utan kan påverka företaget på andra sätt, vilket ställer krav på att olika delar av företaget involveras i implementeringsprocessen. Detta kommer att ställa stora krav på organisationen och en väsentlig utmaning blir att involvera relevanta avdelningar och samordna berörda resurser för att säkerställa en lyckad implementering.

Den fortsatta processen

Kommentarer kan lämnas på ED fram till den 13 september 2013. Därefter kommer arbete vidtas med att färdigställa standarden. Hur lång tid detta kan ta är beroende av den feedback och synpunkter som inkommer. I ED har inte angivits något datum för vare sig frivillig eller obligatorisk tillämpning och det är inte att förvänta någon sådan uppgift förrän en slutlig standard är klar för publicering. Vår bedömning är att obligatorisk första tillämpning inte kan bli aktuell förrän tidigast den 1 januari 2017.

Med hänsyn till att redovisning av leasing berör flertalet företag som redovisar enligt IFRS, är det vår rekommendation att företag och andra intressenter tar tillfället i akt att föra fram sina synpunkter till IASB och FASB inom ramen för remisshanteringen. De ändringar som har gjorts i det nya ED jämfört med första ED understryker att IASB och FASB tar hänsyn till opinionen och deltagande i remissprocessen kan därför vara ett bra sätt att påverka. När väl standarden är färdigställd och träder i kraft är det för sent att ha synpunkter på innehållet!

Informationen i detta nyhetsbrev är av generell karaktär och kan inte ersätta professionell rådgivning i enskilda ärenden. Den som är intresserad av att veta mer om våra tjänster eller vill få hjälp i ett redovisningsärende är alltid välkommen att kontakta oss direkt.

Kontakta oss

 

Offertförfrågan

 

Skicka

KPMG: s nya digitala plattform

KPMG: s nya digitala plattform